N. P. Svenssons Bryggeri

Tappning av Svagdricka i Kristianstad

Vi har hamnat på Långebro i Kristianstad, eller närmare bestämt på N. P. Svenssons Bryggeri. Mannen till höger heter Evald Svensson och är i färd med att tappa svagdricka i en kagge. Svenssons bryggeri hade grundats hösten 1901 av Nils Peter Svensson från Örkelljunga. Han hade tidigare arbetat som sockerbruksarbetare i Helsingborg och enligt obekräftade uppgifter övertog han ett äldre bryggeri på platsen vid namn P. Luttrup C/o å Långebro. Bakom namnet P. Luttrup gömmer sig troligen svärfadern Per Luttrup och av allt att döma arrenderade Nils Petter lokalerna inledningsvis. Uppgifterna är dock lite motstridiga, Per Luttrup var nämligen verksam som skomakare under hela sin levnad.

Byggnaderna som Nils Peter Svensson övertog var enkla och produktionen var tämligen blygsam under de första åren. 1904 lät han emellertid uppföra ett nytt och modernt byggnadskomplex och införskaffade samtidigt ny utrustning. Bryggeriet, som låg vid hörnet av Långebrogatan och Allégatan, var ett så kallat skattefritt bryggeri och tillverkade främst svagdricka. Det var en populär vardagsdryck i Sverige vid den här tiden och i början av 1940-talet tillverkades enligt uppgift upptill 7 500 liter svagdricka per dag (en siffra som onekligen känns väl tilltagen). Firman hade tre bilar och två hästskjutsar och sysselsatte en handfull arbetare. Två av utkörarna kallades i folkmun för Natt och Dag. De hette egentligen Bertil och Gustaf Andersson och var bröder. Smeknamnen lär härröra från att utkörningarna ofta skedde långt in på kvällarna. Enligt en tidningsartikel från 1950-talet körde bryggeriet ut omkring 2000, stora och små, flaskor svagdricka och lättöl varje vecka. Bryggeriet fungerade även som nederlag, d.v.s. återförsäljare, av Raljavatten. Det tillverkades av AB Alkaliskt Vatten, grundat i Ramlösa 1932. Vattnet kom från samma källåder som det välkända Ramlösavattnet och firman åtalades flera gånger för illojal konkurrens innan det slutligen uppköptes 1943 och hamnade i samma koncern som Ramlösa.

Grundaren Nils Peter Svensson dog 1926 och bryggeriet drevs därefter vidare av hustrun Hanna Luttrup. Succesivt kom dock parets son, Evald Svensson, allt mer att driva verksamheten och efter en tid flyttade Hanna till Ystad för att slutligen hamna i Helsingborg. Evald var även ledamot i Nordöstra Skånes Svagdricksbryggarförening. Han förblev hemtrakten trogen och dog i Kristianstad 1985. Men då var bryggeriet historia sedan länge över.

Text: H. Johan Lundin. Foto: okänd

En skånsk bonde och hans ölstånka

Året är 1884. En skånsk bonde lutar sig tillbaka för en stunds söndagsvila. På bordet står en laggad ölstånka och i skåpet bakom skymtas brännvinsflaskor och en vinkaraff. Hur länge den här typen av dryckeskärl snidats i landet är inte känt, men de har förekommit åtminstone sedan medeltiden och förekommer även i form av urholkade trädstammar. Stånka, sejdel och stop syftar på tämligen likartade gamla dryckeskärl. Från 1500-talet tar dock stopen över som benämning på dryckeskärl av metall, medan stånka främst kommer att gälla träkärl. Ett stop är även ett gammalt rymdmått, motsvarande en halv kanna eller 1,308 liter. När det gäller sejdeln, som gärna för tankarna till Tyskland, så förknippas den idag kanske främst med ett modernt, kraftigt glas med handtag.

Ordet stånka är gammalt och kan härledas från stenneka eller stånda, som var en medeltida serveringskanna. Stånda betyder ungefär ett kärl som står, medan stånka betyder ”den lilla ståndan” Går vi längre tillbaka finner vi hur man druckit ur skålar, krus och horn. Men då hamnar vi långt från den söndagsvilande bonden och hans stånka.

Text: H. Johan Lundin
Målning: A. Dahlbom, Malmö

Humleskörd i Näsum

Året är 1937 och en okänd skåning är i färd med att skörda humle. Den svenska humleproduktionen var egentligen överspelad vid den här tiden. Och hade varit så ett bra tag. Redan under industrialismen på 1800-talet slog den importerade humlen, framförallt den tyska, ut många av odlarna i Sverige. I Näsum utanför Kristianstad stretade man dock på och det är också där som bilden är tagen. Så sent som 1955 uppgick skörden till 8000 kilo torr humle, vilket motsvarade 2% av landets totala humlebehov vid den tiden. Totalt fanns det under toppåren omkring 35 000 plantor eller så kallade störar i Näsum.

Idag lever kulturarvet vidare genom Föreningen Humlebygget. Vid den gamla humletorkan, som fungerar som museum, finns omkring 200 plantor. Inriktningen ligger framförallt på den inhemska sorten ”Svalöf korsning 85 – Mauritz”. Den framställdes av växtförädlingsanstalten Svalöf på 1930-talet och var också den vanligaste sorten i Näsum.

Text: H. Johan Lundin
Foto: Gunnar Lundh, Nordiska museet